Nu är han borta

När jag sakta går mot min bil är det som om inget hänt.

Jag hör några fåglar en bit bort och någon stackare som sitter närmre mig, uppe i ett träd, och kvittrar någorlunda falskt. Är hon som jag?

Är hon ensam som jag? Sjunger hon så falskt, eller är det jag som är ur spår? Jag vet inte.

Bildörren öppnar sig med ett klick när jag trycker ned handtaget. Fönstret är öppet och jag sätter mig därinne i bilen, tänder en cigarett och känner hans lukt som på något sätt genom magi har stannat kvar därinne.

Jag står parkerad på en grå grusväg mellan två skogsdungar. Jag står i en svacka. Det är mitt i natten, men det har börjat ljusna.

Det är kallt i bilen, men det är ok. Det gör mig inget. Min våta t-shirt kletar sig fast mot min kropp och min pojkaktiga frisyr droppar.

När solen plötsligt sticker fram vid trädtopparna slutar den falska fågeln att sjunga en stund. Jag ser den titta mot solen i några sekunder. Sedan börjar hon sjunga igen fast med en bättre röst.

Solen går visst upp för alla varelser någon gång. Jag funderar på när min gång kommer. Hinner jag ens uppleva den?

Min cigarett tar slut och världen vaknar, men jag är kvar i gårdagen. En man i en bil åker sakta förbi. Han undrar vad jag gör där.

Vad gör jag här. Det är nästan svårt att fatta såhär i efterhand. Svårt att fatta att det där verkligen hände.

Lukten av honom sitter kvar. Det är det enda som finns kvar av honom nu och även den försvinner snart.

Jag lägger min hand på passagerarsätet som för att säga "hej då", men det finns inget där som kan svara.

Jag vrider om nyckeln som har suttit i tändningslåset hela tiden. Bilen startar och jag åker därifrån. Jag föreställer mig hans lukt som slingrar ut genom det öppna fönstret. Nu är han borta.